föreställ dig att det inte finns någon himmel.
föreställ dig att det inte fanns några länder.
Jag vet inte vart jag vill komma egentligen, bara få tankarna att sätta igång. Jag tänker väldigt mycket, på vad andra anser och tycker, om det jag själv anser och tycker. Och framförallt hur jag talar till andra. "fan, hur tänkte jag där egentligen? Tänk om dom tycker att jag har ett halvt intellekt?". God. Varför är jag sådär?
Har varit med om en av de värsta kvällar i mitt liv ikväll - om jag ska hård-dra det. För det var psykiskt jobbigt. Tänk dig att du är trött efter en hård arbetsvecka, med otroligt mycket att tänka på, folk som tjatar på dig om diverse helt onödiga ting och halvt sömnlösa nätter beståendes av svettningar och konstiga drömmar. Där har du mina ingångsvärden för kvällen.
Kom till Stockholm och Valhallavägen tillsammans med två andra damer från jobbet. Klev in i en helt fantastiskt mysig våning som gick i gammaldags stil och möttes där utav ett 20 tal andra damer - och en herre - som alla presenterade sig en efter en. Kände redan från början att det skulle bli svårt att komma ihåg alla namnen på alla damer - och herren.
Det minglades - dock gick det inte från början så bra för mig - jag fick tunghäfta deluxe.
Så småningom vart det, till min stora lättnad, dags för middag och vi satte oss allesammans kring ett uppdukat långbord med en buffé väntandes. Hamnade bland helt okända människor varav en utav dem var herren som satt mitt emot. Middagen inleddes med att mina bordsgrannar pratade om hur illa deras underordnade hade varit och hur dumma dem var. Det var riktigt tråkigt att sitta och lyssna på dessa samtal då jag en gång själv varit likvärdig med dessa stackare som inte visste vad som sades om dem. Jag kände redan då att jag vart smått besviken på hur det kan vara "behind the scenes". Jag som såg upp till dessa människor..
Jag hade inget att säga, även fast jag ville, men det gick bara inte och den enda jag pratade med under hela middagen var herren - som jag vid det laget även lärde mig namnet på. Det var inget långt samtal, men det var givande nåt så oerhört. Han sa att det viktiga är inte vad jag väljer utan att jag väljer väg. Han sa att det aldrig är för sent att byta väg i livet och att det är viktigare att våga ta steget än att tveka.
Jag undrar varför det gick så lätt att prata med honom men inte med damerna i sällskapet? Såg han att jag tyckte att det var jobbigt och försökte hjälpa mig till någon slags bekräftelsebringande akt runt bordet? Eller tyckte han att jag verkade som en trevlig tjej att prata med? Eller tyckte han att jag verkade bortkommen? Varför ville han prata med mig?
Efter middagen var det kaffe och efterrätt i två rum som var inredda med stora fjäderförsedda soffor och fåtöljer där man kunde sitta och prata i det dunkla ljuset. Jag satte mig ned tillsammans med den här mannen och några damer och genast kom jämställdhets - och genusfrågor på tal. Som innan så lyssnade jag och nickade instämmande till det som sades - för jag höll med i många fall - men jag kände återigen att jag inte kunde bidra med något. Jag kände mig inte särskilt smart kan jag säga, alla dessa konstiga ord, allt detta prat om piiip piiipp hit och dit. Vafan..?
Och det jobbigaste av allt - jag fick frågan "Men vad tycker du om detta? Har du några erfarenheter?". Jag vart stum. Och tårögd. För jag ville ju på något sätt vara osynlig, men så hade dem sett mig. Varför kunde jag inte bara få sitta där och bara lyssna? Jag måste ju lära mig så att jag, om några år, själv kan vara med och prata så där korrekt och byråkratiskt. "eeehm, jag vet faktiskt inte.. Eeh, jag har inte varit med om så mycket!", var det jag fick fram. Och så vart det som en slags konstig stämning och någon började skämta om att jag inte kunde säga vad jag tyckte.
Och resten av kvällen sa jag ingenting.
Hjälp?
great success - 2011 är här!
shit damn! Hur hinner ni människor med att leva livet egentligen? Hur hinner jag? Jag vet inte hur många gånger jag sagt det men jag säger det igen - jag är SÅ dålig på att uppdatera på min underbara och supercoola blogg, då mitt liv går i 170.
Om vi säger så här: JAG HAR LEVT LÌVET dom senaste månaderna som passerat. Helt otroligt att jag tycker att jag gjort det då det har varit en massa jobb och åter en massa jobb. Men på något fantastiskt sätt har jag hittat saker på min lediga tid som gjort att jag mest har njutit hela tiden och väldigt sällan haft en dålig stund.
Jag kommer att göra en "sån dära lista" igen om det 2010 var för mig, mest för att se hur mycket jag kommer ihåg (många timmars dimma vart det ändå faktiskt) och för att jag ska kunna blicka tillbaka om några år (om inte någon bestämmer sig för att lägga ner denna fantastiska blogg, eller till och med hela internetgrejen?!)
- Avslutade min lumpentid i juni med en stor skopa självkänsla, ett CE-kort och bra betyg.
Under våren hade vi slutövning i Skåne (Revingehed) som ändå måste få kallas som den sämsta av hela lumpentidens övningar. Vi byggde vår camp, dock utan kok och riktig mäss och även ett duschtält som inte fick användas då vi stod på en vattentäkt. Med andra ord så uteblev min grupps funktioner till stor del, vilket gjorde att vi gick på knäna tillslut - av tristess. Vi gjorde dock flera distrubitionstransporter till Ljungbyhed och LogBat (som vårt kompani gånger 100) vilket var skönt då man bara ville slippa ifrån den där jäkla lerhögen till camp.
Övade ju backning med släp en hel del också vilket gjorde att min uppkörning med detsamma gick klockers. Ce kort alltså - great! Våren i lumpen i övrigt bestod av ADR-utbildning, skjutningar, vård vård vård osv.
- Blev tillsammans med en kille
Som jag inte förtjänade och tvärtom. 5 månader höll vi ihop och sen orkade vi inte mer. Det var en bra men samtidigt en dålig tid. På självaste midsommarafton tog det slut och ja.. Vi är vänner idag vilket gör mig glad. Det är viktigt att man kan avsluta något i samförstånd, dock är det ju självklart inte alltid möjligt. Det är svårt att inte såra en annan människa som kanske inte känner samma sak som jag. Men vi var överens och så löpte livet på igen.
- Har haft urtrevliga kvällar med Anna och Linnea
Utgångar i Västerås, massa Ben&Jerrys och allmänt bara vara. Detta kan jag inte få nog av och jag trivs ruskigt när jag är med dessa två. Crazy mother fuckers!
- Festande. (klart som fan när man är ung och dum!)
Plutonskryssning, Power Big meet, Idre Yran, Orsa vattenfestival, dansbandsveckan, bowlingen i Rättvik, ett och ett annat Wasabesök, Joar blå och alla andra konstiga ställen i Enköping, Mässen, Sportbaren i Bro,
- Långa promenader med Ida och Johanna
Varenda gång man kommer hem så finns det inget så tryggt som att kunna prata ut med dessa två. Vi och en massa hundar som springer runt benen på en. Vinter som sommar, höst som vår. Det är liksom det man längtar hem till. Att få vara sig själv för en stund.
- Bastu!
Ja, den får en egen rubrik. Jag har fått uppleva äkta bastning a la militärstil och jag har nu insett att gräset kanske inte är grönare på andra sidan. (Jag lämnar detta därhän och låter dig nu undra vad jag egentligen menar.. Lär dig att leva i ovisshet darling)
- Resor överallt mest!
En tripp till göteborg och alla glennar gjordes direkt efter muck med ett mysigt litet gäng. Provade på kusten, liseberg och en massa glass. Mys i John Thunbergs stuga slår det mesta. Det var pittoreskt men det var det som gjorde det så värt.
Nu under nyår drog vi även till Chamonix, frankrike där vi åkte snowboard och mera snowboard. Var helt stört underbart, alperna jag älskar er alla! Åkte även till Verbier, Schweiz och courmayur, Italien på dagsutflykter och provade på dessa mytomspunna pouderåk. Bättre än sex vill jag lova. SÅ MYCKET BÄTTRE och jag ska dit igen.
- Har sökt jobb
Som reseledare. Kan det ha något att göra med ovanstående rader? Jajjemän! Är ruskigt sugen och nu väntar jag på svar..
Har dock även sökt in på Officersprogrammet. Yep, gröna kläder är även det något som lockar. Ett liv utan grindar och vakter som bestämmer om man är behörig eller ej hade ju kunnat vara nice det med.
- Har lärt mig åka wakeboard
This shit is awesome dude.
- Har mått otroligt bra
De stunder då jag haft en människa runt om mig som gjort mig glad, varm och nöjd med mig själv. Som fått mig att skratta, känna lycka och ett rus. En människa som egentligen inte var menad från början och som kanske inte är det övrhuvudtaget. En människa som jag haft hemligheter med som ingen annan vet om och som gjort det spännande att vara jag. En människa som jag väldigt ofta tänker på och ibland får mig att få det svårt att andas.
Jag gillar dig ja!
- Har börjat buggträna på riktigt
Jag älskar det, och nu är det trampa apelsiner all the way baby!
- Har saknat Sandö och alla förlorade vänner
Ni utvecklade mig till den jag är idag och det är jag otroligt tacksam för.
- Hade en otroligt häftig vecka när Elin Svensson hälsade på.
Fotboll, dans, mys, åka bil, åka longboard, cykla, skratta, psyka ur totalt. Jag tror vi hann med det mesta & herregud vad jag längtar tills dess att vi ses igen!
- Ne
det kommer att hjälpa dig en solig dag
Vilken fredag!
Vaknade vid 8 imorse av att pappa lufsade runt i huset. Jag gick upp, satt på mig mjukisbyxor och satte igång med dagens projekt: Husstädning. Höll sen på fram till 5 med detta och jag kan inte säga annat än att jag är nöjd.
Tanken som for runt i mitt huvud hela dagen var den att jag ville göra mamma glad. Det ville pappa också, det vet jag. Hans förslag var att laga middag till henne.
Visst är vi bra ibland? Älgfilé med klyftpotatis och fetaostsallad till. Jo, visst var det en överraskning vi fått till - städat hus och middag. Jojo. Och så fortlöpte kvällen med det sedvanliga. (se föregående text).
Imorn ska jag o farsan dra till dalfors och jaga iallafall. Ska bli så jäkla skönt att få komma ut lite, känna på lite frisk luft och slippa hetsen ett tag. Det finns alldeles för mycket stress i dagens samhälle..
Lyckliga gatan, finns den verkligen inte mer? Ja ja, barnen i biafra har det värre än mig. Icke klaga. Även om nära och kära försvinner, så bara le. LE LE LE LE LE LE LE LE LE LE LE!
varför varför varför?
Varför har jag en blogg? Bra fråga. Det var ett par år sen som jag fick höra att: "det är skitroligt att ha!" och "du kan bli känd!". Jag vet inte varför jag gick med på det. Fel, jag visste inte då varför jag skaffade mig en. Men idag har jag ändå hittat en anledning till varför jag vill skriva. Ibland.
Den anledningen är så enkel som att jag helt enkelt mår kasst ibland, jag med. Allting är inte alltid frid och fröjd även om det enkelt kan se ut så.
Det mest realistiska och vettiga sättet ändå hade ju varit att prata med någon om det som händer. Jo, jag tycker så, att mår man dåligt så är det bättre att få ur sig skiten istället för att hålla det inne. Många bäckar små och helt plötsligt står man där i blöta strumpor.
Så nu tänker jag skriva av mig.
Mamma och pappa.
Kan ni inte bara sluta vara elaka med varandra? Kan ni någon gång vara sams och älska varandra? Kan ni älska mig? Kan ni någonsin vara glad över att jag kommer hem? Varför kan ni inte fråga hur jag mår? Eller hur min vecka har varit? Är vi barn något annat än irritationsmoment för er?
JAG HATAR ATT HA DET SÅ HÄR!
Jag är vuxen nu, jag kanske borde gå vidare. Lämna barndomen och leva av mitt egna bröd. Blir det bättre då?
Den här veckan har jag mått så oerhört dåligt, jag har hela tiden velat skita i allting och bara försvinna.
Mitt jobb medger ingen direkt ensamro heller. Att jobba åt försvarsmakten och bo på regementet gör att man sällan får vara ifred och det tär på en. Ändå så är det de enda stället som jag känner mig någorlunda säker på. Dagarna bara flyter på, man jobbar äter sover, och så var veckan slut. Men det är i slutet på veckorna som jag gruvar mig. Gruvar mig för att åka hem. Hem?
Vad är det här för hem egentligen? Jag har mitt rum, där trivs jag. Men i övrigt - nej. Fan jag är 20 jävla år och har inte flyttat hemifrån än. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag är en person som behöver trygghet och kärlek. Jag trodde att jag hittat den, men nej. Det ska inte vara enkelt för då skulle vi ha för stor befolkning på jorden. Det skulle finnas alldeles för många lyckliga famlijer och det skulle inte hålla.
Så nu sitter vi här, efter att någon tryckt på "dum-knappen", och tycker att ens familj inte är en familj.
Har ofta funderat på om detta kan vara anledningen till att jag är så fruktansvärt rädd för att få barn. Jag vill inte att dom ska bli olyckliga för att deras föräldrar inte kan bete sig så som vuxna sig bör - varma, kärleksfulla och beskyddande.
Jag har redan bestämt mig 4 gånger ikväll att jag ska ta tag i mitt liv och styra det åt rätt håll innan det är för sent.
begagnad.
Jag mår kasst.
Utåt så mår jag skitbra, herregud vad jag skrattar hela tiden. Jag är helt enkelt oemotstådlig.
Men inombords vill jag bara slita mig själv i tusen stycken. Lägga mig framför en ångvält och hoppas att varenda centimeter av min kropp går under jord.
VART ÄR DET HÄR PÅ VÄG???
svunna tider - vunna tider
Vad hann man med under året som gick egentligen?
- jag hann hitta kärleken igen, men förlora den lika snabbt
- jag tog studenten
- badade i massor
- jag tog bort blindtarmen
- jag röck in i det militära
- gjorde en pool utav pappas bil
- festade mitt i vintern på lavarns tak
- jag dansade nätterna långa
- cruisingar
- en massa fiske
- jag har suttit i en fotölj mitt ute på en sjö och pimplat
- en massa skoter
- jobb jobb jobb
- jag har svikit människor
- jag har själv blivit sviken
- jag har mått dåligt över hur jag ser ut
- jag har lyckats tagit militärt körkort för lastbil plus släp
- jag har åkt alldeles för många mil helt i onödan
- jag har ångrat mig
- jag har varit bakis och haft ångest
- jag har åkt snowboard och twintips (!)
- jag har lurat mig själv
-jag har saknat mina vänner
- jag har stiftat nya bekantskaper
-jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och samtidigt insett att jag har mycket kvar att lära
- jag har insett att jag måste välja
- jag har spenderat alldeles för mycket pengar
- jag har älskat
- jag har tränat
- jag har solat och njutit
- men framförallt har jag saknat
Slutet på året har jag spenderat hemma i Dalarna. Måste ändock nämna att den 19 december åkte jag ner till strängnäs för att se "Dansbandskampen" live. Martin Johansson, en kompis från plutonen, bjöd mig. ( Här är en grej jag har lite dåligt samvete för. Vilken gullig kille!) Var jättebra band som spelade, mycket folk och jättetrevlig stämning! Helt i sin ordning för att man ska ha en kung kväll!
Några dagar senare var det ju julafton och den var väl inget speciellt egentligen. Farfar och Inger kom och åt mat och såg på kalle och senare på kvällen så åkte vi ned till farmor och ja.. Umgicks med släkten. Gamlingarna höll ut till 03.00, men jag fick lov att åka hem vid halv tolv. Sjukt trött!
Dagen efter drog vi ner till Åbergatjärn och grillade korv och drack lite småbuttar (jag, tobe, jim, dahl, gesen och måpes). Efter det fixade vi chaufför och drog upp till skogen en sväng. Rena rama spontanturen!
På kvällen blev det förfest hos Äschken och sedan hotellet med dans och umgänge. TREIVLÖT!
Nere vid Åbergatjärn.
Nyåret spenderade jag i Sälen med Jonas och hans vänner från Falun och Mora.Vi var där från tisdagen till lördagen. Var jätteroligt, men herrejössesdyrt! Vi åkte skidor och Icecart, festade på högis/i stugan och hade det allmänt roligt och filurigt.
Och precis just nu så hände en sak som så ofta händer och som jag bara måste ta upp. Du vet när man har msn igång och det kommer upp en liten ruta, i högra hörnet, när någon loggar in. När det är någon som jag verkligen saknar och tycker om så kan jag inte klicka upp msn-fönstret till personen i fråga och skriva. Det är konstigt egentligen för man borde ju vilja skriva till dem man tycker om. Men saken är den att jag får så dåligt samvete och känner sån oerhörd saknad att jag helt enkelt inte törs. Man är så rädd att man ska må dåligt igen. Jag vet att det kan dröja så länge innan jag får träffa personen igen. att jag inte törs bli påmind om den. Därav är jag dålig på att hålla kontakten. Fcuk!
Några visdomsord att ta med på vägen under det nya året:
Jag har något att lära utav varje människa jag möter
PoDFL!
great rolling down
Vill börja med att gratulera en viss person som med skakiga ben, svett i pannan och hesihalsen klarade en särskild uppkörning idag: JAG! (grrreat succes, high five!)
Klarade alltså uppkörningen för lastbilskortet och det känns förjäkla bra nu alltså! (men som om inte det var nog, imorn börjar vi med släp.. puhuuu!)
Dagens plus gick till sjukan som insåg att dom ville sticka oss med grisvaccin EFTER min uppkörning. Det är nämligen så att min högerarm är helt bortdomnad, och då kan ni ju tänka er hur det skulle ha sett ut om jag körde omkring med en 14 tons lastbil med bara en arm. "Gahaaaaa, hehe, pjuo det där gick väl bra löjtnant? Blev bara tre lyktstolpar, en katt och fjorton trottoarkanter som blev mejade. Godkänd va?"
känner mig förövrigt rätt så schleten, vilket nog också beror på sprutan. Får se vad biverkningarna av detta blir i framtiden.. Grisnäsa, klövar och en röst som hela grisagården? Den som lever får se!
Nu ska jag INTE lata mig, jag ska INTE titta på tv.. men bryta arm ska jag. peace
She collapsed with a flag in her hand
Nu sitter jag åter igen på tåget ner mot Enköping. Som vanligt är man fundersam över livet när man blir själv. Dom här jäkla tågen har den effekten på mig, man funderar och funderar och oftast blir man inte klokare. Vad är jag för en jäkla människa egentligen? En pojkflicka som alltid strävar efter det som är annorlunda och emot det som alla andra säger är bra. Jag är så inihelsike hemmakär också, menn som kanske inte märks. Jag har bott hemifrån i fyra år nu, som jag nämnt förut, men ändå så vill jag inget hellre än att vara hemma. Jag älskar Orsa.
Men sökandet efter någonting slutar aldrig, vad detta någonting nu är. Är det en isbjörn på bali? Eller en bondgård i piteå? Vad fasen är det jag letar efter egentligen? Ibland blir jag inte klok på mig själv.
Helgen hemma har varit rätt så ointressant i många avseenden. Ändock så lugn och avslappnad - i vissa avseenden.
Torsdagskvällen började iallafall med att ida hämtade mig på stationen i mora. Vi besökte seven eleven en snabbis för att intaga nåt att äta, och i dörröppningen möter vi två tjejer på cykel ~ 11 år. En av dom säger till den andra: "Titta en militär! och frågar sedan: " är du en riktig militär?". Jag svarar att det är jag och småskrattar lite. (ja, vad ska man säga?)
Vi fortsätter in o handlar mat o ställer oss sedan vid ett sånt där "ståbord". Tjejerna kommer sedan tillbaka efter en stund och ställer 235965874 frågor som: "har du varit ute i krig?" och "är det inte hemskt att vara militär?". Oj oj, jag o Ida hade svårt att hålla oss för skratt. Det bästa var när dom sa: "vi är dina största idoler!" och det hela slutar med att jag får skriva min autograf på deras armar. Haha, ojoj, det ärinte lätt att vara kändis.
Senare tvingade Tobbe med mig på brottningsträning och det gick faktiskt jättebra. Inte en enda träningsverk efter det.
Fredagen bestod av bakning, hämtning av linser i mora och lite småfest med bröder och gänget. Johanna var även hon med ut och vi hade en redig förfest hemma hos Mange för att sedan dra till bowlingen. Där var det allmänt surrigt o snurrigt och ja.. när alla andra drog vidare så drog jag hem. Vid halv tolv. Jag börjar bli för gammal för detta alltså.
Lördagen bestod av promenad, stickningslektion med mamma och myskväll med Ida och Johanna. Så skönt att varken vara chaufför eller stressad för något annat. Jag behöver verkligen känna lugnet ibland.
Och idag har jag sprungit runt Hansjö (fetan fetan) och stickat på min knallrosa huvudbonad. Har även hjälpt broder att måla väggar i sitt nya hus. Jag är en snäll syster ibland jag med.
Klarade förresten teoriprovet för c-körkortet i veckan . FETT MED NICE GOD DAMN!
devade - peace
Vi lever gott i det militära
Igår drog vi in till Uppsala och tog första stoppet vid LSS (Luftstridsskolan). Där blev vi tilldelade 3 st renklämmor (mamma mia!) och två ramlösa var. Första tiopoängaren då vi i lumpen är van vid "spytt från havet" och viltgryta. Har man provat på det så har man varit i helvetet, det lovar jag!
Sedan åkte ut i studentstaden uppsala och körde i allehanda rondeller och rödljus. Men shit vilken hets! Och hur kan uppsalas alla pensionärer få för sig att dom vill ha walk of PRO just då? Man blev ju nervös när dom kom i hundra knyck utefter vägarna.
Iallafall så körde vi runt o runt o runt o ja, runt hela dagen. Vi fick även smaka lunch alla luftstridsskola vilket var helt vanlig husmanskost : köttbullar med hemmagjord (dagens andra tiopoängare) potatismos. Däru! Ja, va tusan..
Sen så bar det av hemåt runt 15tiden med kapten som co-driver och det är alltid lika roligt. Det sedvanliga samtalsämnet brukar vara jakt, gemensamma bekanta (från orsa) och så lite lastbil. Och inte att förglömma: Jakt!
Vid 18tiden då vi avslutat dagen i kungens tjänst så drog jag, Närhi, Lithander, Sundblad och Söderman ner på stan och käkade thai-buffé. Sjukt mycket och god mat för ingen peng! (hmm vadan allt detta mat-prat?)
Efter det drog vi på nyöppnade rock-krogen Star lounge och tog ett fat.. en fat. Jaag kände mig som ung igen!
Kan säga att vi bara tog en och sen var det hem och sussa, det är ju viktigt med sömn när man är liten.
Idag hade vi sovmorgon till tio (TIOPOÄNG!) och ja, dagen bestod av rullflakspraktik och lite småvägskörning. Inte alltför tråkigt måste jag säga. Måste hem och skaffa mig ett countryband som man kan spela i lastbilen också.. Fasen, snart är man en fullfjädrad trucker med keps, snus under läppen och mage som växer i färdriktningen.. Mhmmmm Tjockt nice!
GIVAKT!
Varför hinner man inte med?
det är så sjukt mycket att göra här i enköping. Sedan jag skrev sist har vi haft strid, skjutveckor, sjukvård, elementa (det är inte så häftigt eller så smart som det låter - man lär sig prata radio och hitta på kartor), materialvård, fys, chefsutbildning, baskermarch (SÅ JÄVLA BRA VI VAR!!) och nu, sedan en månad tillbaka, har vi kört lastbil. (en del som ingår i min befattning som underhållsgruppbefäl.)
Dock eller MEN! som irwing skulle säga, så är jag så fruktansvärt kluven. Jag funderar ofta: Är det de här jag vill? Sedan ett tag tillbaka så har jag blivit mer och mer osäker på vad jag egentligen gör här. Det känns som att dagarna går åt till att göra och göra, men sen då? Man tränar och sen går man och lägger sig. Eller om man väljer att ta det lugnt en kväll så sitter man på sitt logement och gör.. ingenting. Nu låter det som att man har skittråkigt, och ja till viss del, men man har jäkligt roligt också under sina dagar och kvällar. Men det är bara det att... är det här livet?
Och sen sak till, innan jag glömmer; Ge mig mera fys!!!!
Som en väldigt vis, och förövrigt helt underbar person, sa till mig för ett tag sen så är jag knäpp som aldrig kan göra någonting normalt. Han blev arg på mig för att jag har sökt till internationell tjänst och kunde inte förstå varför jag gjorde något så dumt. Jag har faktiskt ställt mig själv den frågan och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag sökte. För att försöka räta ut frågetecknen på nåt vänster så skriver jag nu. Det finns liksom ingen att prata med det om.
Jag har egentligen inte tänkt igenom vad det innebär att göra utlandstjänst, då jag vet så lite om det. Men att lämna sverige i ett halvår för att jobba i ett krigsdrabbat land är på något vis inte skrämmande. Då jag bott hemifrån i 4 år nu så har jag, som jag känner det nu, tappat kontakten och fotfästet med allt som är hemmavid. Jag har kvar dom närmsta, men även dom börjar försvinna bort, och det blir allt längre mellan telefonsamtalen. Det slog mig plötsligt att det här kanske är en anledning att stanna hemma - för att reparera det som håller på att bli förstört. Hitta tillbaka till det som var förr i tiden.
Men kommer jag ångra mig om jag stannar hemma? Kommer jag att vara nöjd med att leva ett "vanligt liv" i lilla Orsa. Allt man väljer att göra får konsekvenser och det är alltid någon som blir missnöjd.
Varför är man aldrig nöjd med det man har?
Jag frågade mamma vad hon tyckte om att åka på utlandstjänst och det svaret jag fick var : "Du bestämmer själv."
Okej?
Då åker jag, kommer du sakna mig? Inte? okej, bye bye.
Alltid känslokallt. Alltid råbarkat. Jäkla norrlänningar.
Ibland önskar jag en varm hand mot min kind
jag fryser där jag står just nu
genom kläderna viner den kallaste vind
den enda värmen för mig, är du
frostbiten och sargad kropp
vad har jag att sakna?
en gång gav du mig hopp
jag hoppas att du en dag kan vakna
Skickar även en hälsning till Elin Svensson. Jag saknar dig fortfarande vet du. '
det här blir en bra resa
Tänk om allting skulle vara ekologiskt.. Boken som jag håller i skulle vara tryckt på gamla utplattade bananskal och tåget jag sitter i skulle dras av 39483038 stycken hästar. Ja, tänk om världen vore så. Visst skulle den vara vacker?
Jag har tråkigt o ändå så sitter jag i samma vagn som bistron. (Jag har inga pengar o kan därför inte störa tanten i kassan så mycket jag vill.. kanske man ska prova sno nåt?) Är på väg ner till Enköping igen, på en måndag dessutom eftersom vi hade ledigt.. dlkhfkljfsajlkaskjlas.. sry! Jag menar PERMIS idag. (har varit ute för mycket i det civila livet). Ska bli skönt att få komma ner dit igen, jag trivs som fisken i vattnet! Det tråkiga är att ofta känner mig ensam. konstigt då jag ständigt har 43 stycken till runtomkring mig som allt som oftast visar sin närvaro. (en del kan åstadkomma tjernobyl-olyckor med sina bakdelar och andra rabblar upp hela gamla testamentet i sömnen). Under mina veckor där nere så har jag märkt att man har så fullt upp hela tiden att man ofta glömmer bort att man faktiskt är någon.
Detta händer mig nästan varje dag o det gör mig helt utmattad. Det är nämligen så att jag hela dagarna springer runt och försöker åstadkomma någonting, oftast för andra än mig själv. Det kan antingen vara ett befäl som vill jag skjuter jättebra eller en hel pluton som väntar på besked om ledighet. (jag har den senaste månaden agerat "dagelev". Tänk gruppchef, fast för en hel pluton). Det är påfrestande o jag sätter mig själv alltid sist. Det här fenomenet är bra, då jag slipper tänka. Tänka på mig själv, som jag sa. Det här fenomenet är dåligt då jag till sist inser saker. Och en sak bland dessa är: Jag har fan ingen att prata med.
Hur gör man då? Skickar man en lapp till någon o frågar: "eeh hej du! du har inte lust att agera lite dr.phil för jag skulle behöva någon att snacka med?".
Kom precis på att här finns det fler förhinder. Har jag problem hemma, vem i lumpen vill lyssna på dom? Och har jag problem i lumpen, vem hemma vill lyssna på dom?
Dessa världar är så vitt skiljda åt att till och med befälen förbannar sig själva är dom råkar nämna någons förnamn. (Min fänrik råkade exempelvis kalla mig för erika under en kvällsövning. Hans kommentar efter denna "incident" var: "men fy faaaan va äckligt, du heter ju hansson o inget annat!")
Det jag menar är att det är så svårt att överhuvudtaget ha problem, för det finns så få människor som man törs ty sig till o prata med. Man blir stark, det blir man. Men en dag i framtiden kommer antagligen pottkanten svämma över för minsta lilla o då ryker nog både järnsängar o putsade kängor.
Som någon i plutonen sa till mig: "Men alltså Erika, har du problem hemma eller? Du är ju alltid så glad här, så man kan nästan tro att du tycker att det är en frihet att komma till enköping". Vad svarar man på en sån sak?
Kan erkänna att jag är jäkligt positivav mig, men nu fan måste jag snart få ur mig lite skit.
"SDGLKHNDFLNKSLNKDSLNKSDNKLLKSLNKSDLNKLSDKSDNDLNSDN
SDFLKSNFLSNKFFFFFFFFFF
SSSSSSSSSSSPFEEEEEEEEEPOJGFSJD
EPEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEOJFSP
SAPSDFJ
DSPFASPFPFASPSFAPFPA!!!"
Soft.
Är allt bra nu eller? Jooei.
Krokofanten gör mig glad.
Det här inlägget är till Elin "Gurra" Gustafsson!
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!
Vill bara säga att jag tänker på dig, även fast jag verkar vara rätt hjärntvättad nuförtiden. (för mig är du "civil" och jag är som mina befäl säger: "lite bättre än alla andra där utanför grindarna") MEN! (Toni Erwing) Jag tycker om dig så otroligt mycket ändå. Tänk vad världen är konstig egentligen. Att vi hamnade på den där ön du vet, Vadhette den nu igen? När jag tänker tillbaka på den där underliga ön så fylls jag av sån varm längtan tillbaka. Mina minnen utav mina tre år där är helt .. helt crazy måste jag säga. Fan Elin, du är inte så dum du, för du gjorde dom där tre åren till dom bästa. Jag har dig så otroligt mycket att tacka för, och jag saknar dig mest hela tiden.
-"Mmhmmm den schmaka bajsch!"
-"Bajs?"'
"HEEEEEEJ HEEEEEEEEEEEJ TANTEN!!"
"Nämen vilken tul futa jag har!"
Gulle dig.
jag vill tillbaka men jag ser ändå fram emot det som kommer. Jag vet att vi ses igen. ( och med resten av gänget också, hoppas jag!) 
aj lav jo
3 veckor har gått.
Lumparlivet går bättre än jag trodde faktiskt. (läs bädda sängen, marchera, skjuta och göra armhävningar). Vi var 47 st udda människor vår pluton (kan jämföras med skolsystemets klass) men tyvärr så hoppade en kille av i torsdags förra veckan. Kaptenen förklarade det som att han var "risig i kistan och mådde dåligt". Jag pratade dock med honom själv och han sa att han inte hade någon lust att vara kvar och att jobb väntade hemma. Antingen så ljög kaptenen eller så var det någon som undanhöll information. Men nog om det! (ett av kaptenens favorituttryck)
Hur trivs man som tjej i lumpen då? Just ja, det glömde jag säga, men vi är 4 tjejer av 46 stycken udda människor. Vi är som tjejer ska vara: vi är glada över att ha så många killar runt i kring oss, vi tycker att det är jobbigt att byta om och kissa i skogen (vafan fick vi inbyggda grejer för??), men vi är ändå glada att vi är vi (jag talar egentligen för mig själv nu, men jag antar att dom andra känner likadant) och att vi fått den här chansen!
På Tisdag drar vi ut i en elvadagars fältvecka. Kan nämna att vi redan övat på att sova i tält redan. Vi var ut andra veckan och sov i "knäppetält", något som kan liknas vid att sova under en svart sopsäck. Dock kittlade det skönt i nacken av alla myror som älskade värmen där, och även dom ljuva snarkningarna från mina kamrater var oerhört sinnesförvirrande. Iallafall, fältvecka. Jag är glad att det är en bra vecka (tänk tjej) och att jag känner mig säker att vara i skogen. Hurray!
Får uppdatera mera senare. Ska snart kliva av tåget i Enköping. Wööööööööööh!
peace
Nellie the elephant (toy dolls)
haha så jävla bra låt!
3 dagar kvar och jag väntar med spänning
Men nu så, har precis varit ute o vandrat runt i mina kängor (ja dom är svarta och kan förknippas med.. errhm) Dom gick bra, men gav mig dock skoskav. Ska dra ner på orsa och köpa något mot svedan.
Tänkte jag skulle bjuda på lite skön musik. Det här bandet såg jag första gången i Rättvik (Big lake run) och jag fastnade direkt.
