chillerika

hah, nu trodde du säkert att jag skulle vara sentimental o djup, men icke! Rubriken är hämtad från min nyinköpta kaffemugg. (från den underbara bistron). Jag är duktig idag, o dricker så mycket som ekologiskt kaffe. Klappa på huvet.
Tänk om allting skulle vara ekologiskt.. Boken som jag håller i skulle vara tryckt  på gamla utplattade bananskal och tåget jag sitter i skulle dras av 39483038 stycken hästar. Ja, tänk om världen vore så. Visst skulle den vara vacker?

Jag har tråkigt o ändå så sitter jag i samma vagn som bistron. (Jag har inga pengar o kan därför inte störa tanten i kassan så mycket jag vill.. kanske man ska prova sno nåt?) Är på väg ner till Enköping igen, på en måndag dessutom eftersom vi hade ledigt.. dlkhfkljfsajlkaskjlas.. sry! Jag menar PERMIS idag. (har varit ute för mycket i det civila livet). Ska bli skönt att få komma ner dit igen, jag trivs som fisken i vattnet! Det tråkiga är att ofta känner mig ensam. konstigt då jag ständigt har 43 stycken till runtomkring mig som allt som oftast visar sin närvaro. (en del kan åstadkomma tjernobyl-olyckor med sina bakdelar och andra rabblar upp hela gamla testamentet i sömnen). Under mina veckor där nere så har jag märkt att man har så fullt upp hela tiden att man ofta glömmer bort att man faktiskt är någon.
 Detta händer mig nästan varje dag o det gör mig helt utmattad. Det är nämligen så att jag hela dagarna springer runt och försöker åstadkomma någonting, oftast för andra än mig själv. Det kan antingen vara ett befäl som vill jag skjuter jättebra eller en hel pluton som väntar på besked om ledighet. (jag har den senaste månaden agerat "dagelev". Tänk gruppchef, fast för en hel pluton). Det är påfrestande o jag sätter mig själv alltid sist. Det här fenomenet är bra, då jag slipper tänka. Tänka på mig själv, som jag sa.  Det här fenomenet är dåligt då jag till sist inser saker. Och en sak bland dessa är: Jag har fan ingen att prata med.
Hur gör man då? Skickar man en lapp till någon o frågar: "eeh hej du! du har inte lust att agera lite dr.phil för jag skulle behöva någon att snacka med?".
 Kom precis på att här finns det fler förhinder. Har jag problem hemma, vem i lumpen vill lyssna på dom? Och har jag problem i lumpen, vem hemma vill lyssna på dom?
Dessa världar är så vitt skiljda åt att till och med befälen förbannar sig själva är dom råkar nämna någons förnamn. (Min fänrik råkade exempelvis kalla mig för erika under en kvällsövning. Hans kommentar efter denna "incident" var: "men fy faaaan va äckligt, du heter ju hansson o inget annat!")
Det jag menar är att det är så svårt att överhuvudtaget ha problem, för det finns så få människor som man törs ty sig till o prata med. Man blir stark, det blir man. Men en dag i framtiden kommer antagligen pottkanten svämma över för minsta lilla o då ryker nog både järnsängar o putsade kängor.
Som någon i plutonen sa till mig: "Men alltså Erika, har du problem hemma eller? Du är ju alltid så glad här, så man kan nästan tro att du tycker att det är en frihet att komma till enköping".  Vad svarar man på en sån sak?
Kan erkänna att jag är jäkligt  positivav mig, men nu fan måste jag snart få ur mig lite skit. 

"SDGLKHNDFLNKSLNKDSLNKSDNKLLKSLNKSDLNKLSDKSDNDLNSDN
SDFLKSNFLSNKFFFFFFFFFF
SSSSSSSSSSSPFEEEEEEEEEPOJGFSJD
EPEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEOJFSP
SAPSDFJ
DSPFASPFPFASPSFAPFPA!!!"

Soft. 

 Är allt bra nu eller? Jooei.

Krokofanten gör mig glad.